030811 Vägen upp! Det är natt över Sverige. En ljummen natt. Två kamrater som inte mötts på länge sitter i en lägenhet i en närförort till Stockholm och dricker något som är gott dagen innan dagen efter. En historia berättas av den ene mannen. Den andre lyssnar förtrollat. Det är en historia som ingen har hört förut. En historia om en kvinna. En historia om ett nederlag. En historia om ett naivt och brinnande hopp som den lyssnande mannen skulle vilja övertyga den berättande mannen om att det är för naivt för att han ens ska hoppas på det. "Men ändå…det fanns något…" "Mm…kan tänka mig det" "…som var sådär magiskt du vet…" "Jo…det är klart." "Äh…skit samma." "Hm…kanske lika bra…skål då!" "Skål!" "Tänk om jag kunde få det svart på vitt. Lika ärligt som på film…så att jag verkligen visste…" "Jo…jag förstår…jobbigt" "Skit också!" "Precis" "Skål då…!" "Japp..skål" …och sådär fortsätter det. Den lyssnande mannen vet inte riktigt vad han ska säga. Han förstår att efter de fakta han får berättat för sig att det verkar lönlöst, men vem kan övertyga någon som redan är övertygad? Är det ens lönt att försöka göra det? Ska man göra det? I vilket fall som helst så bestämmer han sig för att bara lyssna. Och skåla. Och nicka. Och säga "Jo", "Ja", "Hm" och "Precis"… Dagen efter kommer den lyssnande mannen på vad han skulle ha sagt. Sådär som det brukar vara. "Varför sa jag inte att …?". Som tur är finns det något man kan ägna sig åt om man är dålig på att hitta rätt ord vid rätt tillfälle. Att skriva (t ex låtar). Den lyssnande mannen vet om det. Han vet att man kan vara enormt efterklok och framstå som om man fattar något fastän man inte gör det. Vissa frågar ibland hur det går till när man gör en låt, var kommer idéerna ifrån o s v. "Det är olika från fall till fall" säger man ibland. Ganska tråkigt svar. Men det är sant. Just det, drinken (drinkarna) som avnjöts kvällen till ära döptes visst till "Vägen upp!"… Ett passande namn eftersom det blev en höjdarkväll. Det var nog tur att han var tyst och inte försökte släcka det hopplösa hoppet. Kanske var det otur. Kul hade de i alla fall… …och som vanligt är det inte mannen som har skrivit brevet som är med i filmen. /Tobias tillbaka till BREV © Tobias Nilsson 2003-2004