030825 Realistisk visionär Detta blir det sista brevet jag skriver innan produktionskarusellen drar igång. Nästa vecka kommer det repas för fullt samtidigt som vi tar itu med en del andra småsaker. Vecka 36 går vi in i studion, vecka 37 mixas skivan. Vecka 38 mastras den och vecka 39 är det dags för pressning och tryckning. Jag antar att den bästa tiden är nu. Innan allt är klart. Man har kvar sina visioner om hur bra allt kommer gå, man tror fortfarande på myten om att så fort skivan är ute så är allt guld och gröna skogar. Ungefär som inför en semester. Man planerar var man vill åka, bokar resan, man planerar vad man ska göra och allting kommer bli fantastiskt. Hur många har inte haft resfeber inför en charterresa? "Åh vad roligt det ska bli att ställa klockan på 02.46 för att bära de tunga tunga tunga väskorna till bussterminalen och ta flygbussen till flygplatsen och ställa sig i en lång lång lång kö och vänta på att få checka in och man måste vara där i tid tid tid men man får bara checka in först en timme innan och sedan blir det taxfree och äntligen får jag chansen att köpa den där parfymen och pang på sprithyllan och ojojoj vad vi ska klappa i händerna när planet landar…" Jag kan ju bara svara för mig själv men jag ser verkligen fram emot de där sakerna när jag ska åka någonstans. Sedan när man väl är där så stämmer sällan bilden man hade i huvudet med bilden man har framför ögonen. Tror att orsaken kallas förväntningar. Det här brevet är kanske ett försök för mig själv att dämpa mina förväntningar. Jag kan härmed officiellt tillkännage att jag är väldigt höjdrädd. Stora förväntningar kan vara ett farligt stup eller en vacker bergstopp beroende på hur man vill se det. Verkligheten jagar alltid förväntningar och sällan kommer dessa överens. Ändå måste de alltid mötas och till och med gjutas ihop med varandra. På samma nivå. Om den höga förväntningen står uppe på ett berg och måste möta en verklighet som är 8848 meter längre ner så förstår man att det gör ont att falla. Denna lilla kvasifilosofiska betraktelse kanske anses vara av typisk "svensk" karaktär i enlighet med "Hoppas inte för mycket, då blir du bara besviken". Ett ganska bra synsätt egentligen, för vem vill bli besviken? Hur sätter man då ett bra mål? Om man läser en bok om att sätta mål så står det troligen nåt i stil med att: "Det är viktigt att sätta mål som du verkligen kan påverka själv så att de är realistiska för dig som person att uppnå utan inblandning från andra som skulle kunna sinka dina planer. Realism" I nästa bok står det: "Det är viktigt att sätta höga mål. Du måste vara en visionär i ditt tänkande och verkligen visualisera var du vill komma. Vision" I den tredje står det: "Det finns inget som kan hindra dig att uppnå dina mål utom du själv. Våga stå på dig i alla sammanhang för att nå dina drömmar. Världen ligger för dina fötter. Var stark. Mod" …och i en fjärde: "Den medmänskliga aspekten kan ses som grunden för dig i din strävan att nå dina mål och växa som människa. Trampa framåt men se för sjutton till att inte trampa på andra. Etik" Vad blir slutsatsen av det här? Du ska vara enormt modig när du sätter dina mål men samtidigt bör du vara en realistisk visionär samtidigt som du har Moder Theresas etiska värderingar på allt du företar dig. Hur är en realistisk visionär? Jo, han eller hon är lagom. Och vips kommer vi tillbaka till något typiskt svenskt. Lagom…just det. Kanske inte är mycket att skämmas över trots allt. Lätt&"Realistisk visionär". Fint. Av alla dessa betraktelser lär man sig absolut ingenting och jag får verkligen be om ursäkt att jag försummat din tid om du orkat läsa ända ner hit. Vi skiter i alla mål och förväntningar så kommer jag tillbaka när jag har något att komma med. Nu ska jag spela in en skiva. Det ska bli förbannat kul. Se till att fylla gästboken med allehanda allvar och trams så ses vi snart. Puss och kram Tobias tillbaka till BREV © Tobias Nilsson 2003-2004