031027 : En timmes ärlighet Hej! Först och främst vill jag tacka för alla e-brev, kommentarer och inlägg i gästboken. Jag blir verkligen jätteglad för all kritik. Jag läser allt med nyfikna ögon och svarar så fort jag kan. Jag har inte diskuterat musiken på skivan så mycket och det har varit ett medvetet val. Jag vill inte att någon ska se låtarna som jag ser låtarna. Hur passé det än låter i dessa cyniska tider så ligger den eventuella skönheten i betraktarens ögon. Det finns väldigt många instanser som vill berätta för människor vad man ska tycka om saker och ting. Jag tycker att det är fel. Jag vill att människor ska ses som individer som har en egen kraft att ta ställning och jag vill fortsätta vara drömmande naiv med bilden att det faktiskt är så. Därför säger jag inte så mycket om musiken…som en så kallad upphovsman vill jag att den ska betyda något personligt för den som lyssnar. Vem det än är. Vissa personer är såna att de inte vill ge saker en chans. Sån är jag också ibland men jag vill inte vara det. Jag tänkte på det när jag läste en intervju med Nina Inhammar, flickan som sjungit i bl.a. Friends. Hon sa nåt i stil med att det är helt okej att inte gilla musiken om man motiverar varför. Det är faktiskt ganska klokt. Då har man gett det en chans, man har lyssnat och kommit fram till en slutsats och avvägt musiken. Slutsatsen blir kanske "detta gillar jag inte därför att…". Bra! Chansen har givits, tagits och sakligt utvärderats. Det vore roligt att se hur världen skulle se ut om det kunde existera en timmes ärlighet över hela världen. Tänk vad vi människor skulle prata mycket då. En enkel fras som "Hur mår du?" skulle åtföljas av en redogörelse som aldrig tog slut (förrän efter den ärliga timmen då man säger "Bra tack, själv?". Det är kanske tur att vi har modifierat delar av vår ärlighet till allmängiltigt blahablaha eftersom det inte finns någon tid att vara ärlig. Det gör livet så mycket lättare och framförallt blir allting mycket effektivare. När jag skriver detta känns det lite sorgligt att det är så. Det är priset man får betala för lite ärlighet. Som tur är kan man investera några timmar per vecka av sin mycket dyrbara, effektiva och halvärliga tid för att betala ett pris i kronor och ören för att få vara helt ärlig. Vad jag syftar på är att det är perfekt väder för att börja gå i terapi. Det är naturligtvis hemskt att tänka så. Önskvärt vore att ta tillvara på lite positiv ärlighet. Att våga säga till någon hur mycket man älskar henne/honom. Att våga berätta hur glad man blev för den där lappen man hittade under kudden där det står "Jag längtar till ikväll älskling". Att våga ringa upp en gammal vän en vardagskväll och bara prata i en halvtimme istället för att ringa upp på fredag natt och säga "Kom hit ikväll för här är det party!". Att våga säga till en närstående att "jag blev faktiskt sårad av att du inte fanns där när jag behövde dig". Att våga vara tysta tillsammans. Jag önskar att man kunde hitta mod och tid för sån ärlighet. Mellan alla krav, måsten, leveransdatum, TV-serier, dagishämtningar, söndagsångest och heltidsjobb. Jag visste inte vad jag skulle skriva om men nu ser det ut som detta alster blev en ingrediens till ett recept (recept verkar vara ett återkommande tema) för en lite bättre värld. Ett kryddmått positiv ärlighet bräserad på en lätt kvasifilosofisk grund… Avslutningsvis kan jag meddela att jag numera är stolt ägare av en 15 år gammal Saab. Det innebär att korståget för den positiva ärligheten snart kan börja...vrooom. Hälsningar Tobias tillbaka till BREV © Tobias Nilsson 2003-2004