040206 : "Få lite frisk luft"

Gatlamporna är släckta när man går ut genom dörren på morgonen. Man hör hur vatten porlar i stuprören från snön som smälter på hustaken och solen börjar tränga igenom det grå täcket som tycks ha hängt över Sverige i en evighet.
Spänd av förväntan lyssnar man till meterologerna på TV som ska avslöja hur vädret blir till helgen.
Jag blir lite orolig när jag börjar intressera mig för väderleksrapporterna på TV. Min far och min farfar brukade prata om vädret och nu gör uppenbarligen jag det också.
Jag har tänkt att min far och min farfar följt vädret just för att det är något som vuxna gör. Vuxen…när blir man vuxen?
Jag ser min pappa som vuxen men själv känner jag mig aldrig vuxen.
Därför har jag omformulerat min syn på väderintresset till en mer tidlös utgångspunkt.
I nuläget är man intresserad av vädret för att man längtar till våren och det har ingenting med ålder att göra.
Tänk bara att få lyssna på meteorolog Bekkestad som på en klingande blandning av norska och svenska berättar att det väntar sol och plusgrader i en hel vecka framöver. Man blundar och ser snöfria dikeskanter framför sig där det kanske kanske kanske kan dyka upp en tussilago när man är ute och tar en promenad. Därför är väderintresset så här i februari ett tecken på att man är en passionerad människa som längtar till den livgivande våren…eller nåt J
Att ta en promenad är också något som jag tagit efter min far och farfar. Även detta får jag omvärdera till något livsbejakande, sökande, längtande istället för något som bara vuxna människor sysselsätter sig med.

När börjar man säga "jag ska ta en promenad" och ser fram emot att "få lite frisk luft"?

När jag var yngre sa jag aldrig till någon att jag skulle ta en promenad…trots att jag promenerade (och var ute och härjade och sprang) mest hela tiden.
Jag sa heller aldrig till någon "å vad skönt det ska bli med lite frisk luft". Det tog jag liksom för givet.

Jag tror att orsaken till att man börjar använda uttrycket "jag ska ta en promenad" är för att man verkligen vill berätta för andra att man varit duktig och varit ute och rört sig.
Vi människor blir allt mer bekväma och stillasittande och då blir en promenad plötsligt något speciellt som man måste berätta om:
"Vad gjorde du i helgen?"
"I lördags var jag ute och tog en långpromenad, det var jätteskönt!"

Om man hade ställt mig frågan vad jag gjort under helgen när jag var yngre så hade jag svarat:
"Jag gjorde inget speciellt…". Trots att jag kanske spelat fotboll, ishockey, åkt längdskidor, spelat innebandy eller vad jag nu pysslat med.
Det är ett ganska intressant fenomen.
När man ser det som naturligt att röra på sig så har man inget behov av att marknadsföra sig som en renlevnadsmänniska som minsann går på livgivande och friska långpromenader.
Däremot nu i vår samtid då människor sitter stilla hemma så pratar vi mer än någonsin om hur mycket vi tränar, promenerar och äter rätt.
Samtidigt tittar vi på TV (efter den långa långa promenaden) och hör på nyheterna hur vi svenskar blir allt större och större och trots att nästan alla jag känner har dyra träningskort så är det inte muskler som gör att vi blir större och tyngre.
Vi kommenterar inte gärna detta faktum. Vi gömmer oss gärna bakom några andra människor som är ännu större…till exempel amerikanerna.
"Ja, där borta ligger snittvikten på över 100 kg".
"Ja, usch…hemskt".

Sen går vi till våra jobb…nej förresten. Vi åker bil till våra jobb och berättar om hur mycket vi rör på oss.

Kan det vara så att vi har ett lite dåligt samvete där innerst inne och därför hela tiden tigger om bekräftelse genom att berätta hur duktiga vi är med vår kontinuerliga träning och våra långpromenader på lördagar?
Om man vet om att man är duktig…varför måste man hela tiden berätta om det om man inte har ett kommersiellt syfte? Ett företag vill marknadsföra sina produkter som "Jättebra, extra dryga, extra long lasting antibacterial super boost, lite billigare, lite bättre, lite effektivare…". Tycka vad man vill om det men man förstår i alla fall varför företagen skryter om sina saker. För att sälja och tjäna pengar.

Däremot så tror jag inte att de som berättar om sina promenader vill sälja in sina gångmarscher som en produkt på marknaden…eller?
Det kan ju vara så att man tycker att man själv är väldigt duktig men att resten ("dom andra") är väldigt slöa.
Därför måste man göra dem den goda tjänsten att berätta om sin träning och sina promenader så att "dom andra" förstår att dom måste "skärpa sig lite" och ta tag i sina liv.
Då handlar det ju om att sälja in en liten affärsidé som känns typiskt mänsklig:
"Följ mitt goda exempel på ett bra liv och ditt liv kan bli lika bra som mitt liv är".

Jaja, jag ska inte överdriva innebörden av vad det kan betyda när någon säger att det är skönt att promenera.
Det kan ju faktiskt vara så att…det bara är skönt att promenera och att man inte har någon undermedveten baktanke när man säger det.

I alla fall, nu vill jag snart se några tidiga tussilagos (vad det nu betyder när jag säger så…).

Hälsningar,
Tobias