060606 : Love actually

Det har blivit många brev den senaste tiden. I det här vill jag hylla
kärleken. Kärlek har varit ohippt ganska länge. Att vara lycklig och sväva
på rosa moln bör man sluta med samtidigt som man går i tvåan på gymnasiet.
Om möjligt gärna något år tidigare. Man ska helst inte använda ordet
kärlek. Kalla det hellre relation. Om du vill utbilda dig till
relationsexpert så räkna inte med att få jobba med kärlek.

Kärleken som blev en relation som blev till en krönika i stort sett i
samtliga svenska medier handlar om problem. Problem som behandlar precis
alla negativa aspekter som går att hitta hos den personen som man har en
relation med och jag lovar att det går att hitta otroligt många fel hos
varandra om det är det man letar efter.
Handen på hjärtat - när träffade du senast någon som berättade om hur
lycklig han/hon är med sin partner, hur bra partnern är på det där och det
här och så vidare?
Eller...när träffade du senast någon som lät som att han/hon verkligen
menade det när han/hon berättade om att kärleken är bra? Det finns ju
dessvärre alltid ett gäng människor som ska spela över och låter som nån
jävla reklamfilm när det pratas om vilken uuunderbaaaar relation han eller
hon har tillskansat sig. Vi får komma ihåg det viktiga ordet lagom.
Eller...ska vi kanske släppa ordet lagom när vi pratar om kärlek?
Var gärna lycklig, men inte för lycklig? Då blir det fjolligt och för
mycket...?
Var gärna kär men säg aldrig att du är kär...det låter ju så blåögt och du
kommer säkert bli sårad om du är så naiv att du säger att du är kär...?
Visst har du någon gång suckat åt den där 15-åriga tjejen och den 16-åriga
killen som helt öppet står och tungkysser varandra på gatan? Säkert har du
tänkt att dom inte vet vad dom sysslar med och att dom inte vet hur illa
det kan gå. Och i så unga år...inte bra. Detta trots att du själv inte är
äldre än typ 25 jordsnurr och troligen stått och gjort precis samma sak
för bara några år sedan (eller kanske t.o.m. så sent som förra helgen
efter den där "trevliga" kvällen på Y Bar som slutade med att du träffade
en "trevlig" kille/tjej som du troligen inte kommer träffa igen utan att
riktigt kunna förklara varför).

Vi människor är konstiga. Det pågår ett ständigt kämpande att hitta
lyckan, det pågår ett ständigt skrivande för att svara på frågor i
relationsspalter, det pågår en ständig jakt efter den rätta, det pågår ett
sökande efter fel hos sin partner och det pågår ständigt ohyggligt många
diskussioner som handlar om "a mä vet du vad hon/han gjorde dårå...å ja
ba...fatta ingenting...va inte det taskigt?!?!".
Om du har läst så här långt och förväntar dig ett svar på varför vi
människor lägger ni 97% av relationstiden på problem i relationen istället
för att ägna oss åt kärlek så kommer du tyvärr bli besviken. Jag har ingen
aning. Visst skulle jag kunna kalla mig amatörpsykolog och skriva ihop
50-60 sidor med fackspråk som handlar om människans grundbehov i relation
till vardagligt bekräftelsebehov i det tjugoförsta århundradet. Men...en
sån uppsats skulle jag tyvärr bara göra mig till ytterligare en i mängden
som teoretiserar relationer istället för att ägna sig åt kärlek och det
vill jag inte.

Idag vill jag av flera anledningar hylla kärleken. Jag ska så länge jag
har styrka till det försöka stå upp för att jag tror på kärlek. Jag har
inget att förlora av att våga tro på kärlek. Ju mer jag vågar tro på
kärleken desto oftare dyker den upp. Plötsligt börjar jag lägga märke till
kärlek nästan överallt. En baby som kiknar av skratt när pappan håller upp
den i luften. En son som gråtande springer mot sin pappas tröstande famn
efter att ha förlorat sin första fotbollsmatch någonsin med 0-8. Vännerna
som, på ett förvisso aningen homofobiskt sätt, säger tjena och hej och
kramar om varandra när de träffas igen efter att ha varit ifrån varandra
länge.
Jag lägger inte bara märke till kärleken runtomkring mig. Jag märker den
också inuti mig själv. Jag tillåter mig att berätta för dig varför du
betyder så mycket för mig. Jag törs titta dig i ögonen och jag törs lyssna
till vad du säger utan att tänka att jag ska vara beredd på försvar. Jag
törs ge dig en komplimang för att jag vill ge dig en komplimang för att
jag tycker just si eller så. Den löjligaste raggningsrepliken är den
repliken som du själv inte tror på när du säger den. Om du verkligen tror
på dig själv när du säger att "dina ögon är typ lika så här lixom blå som
den blå lagunen" så blir det inte löjligt. Eller...ehh..nåja. Ni förstår
nog vad jag menar.

Det är genom kärlek livet börjar och det är med kärlek som dina nära och
kära tar farväl av dig när livet slutar. Vad vi gör med all kärlek
däremellan vette fan men det känns som att vi inte är speciellt generösa
med den i alla fall. Det största steget för att våga älska någon annan
handlar om att vara tillfreds med sig själv. Det tror jag i alla fall.
Är det inte en bra orsak att börja tro på kärlek när man vet att det
första steget är att jag ska börja älska mig själv? Detta låter ju ärligt
talat urlöjligt men fatta vilket schysst liv man skulle ha om man är
tillfreds med sig själv och dessutom älskar någon som älskar en tillbaka.
När jag är tillfreds med mig själv kan jag börja bjuda in andra som får ta
del av den jag faktiskt är. När jag är tillfreds med mig själv kan jag
acceptera de delar av mig själv som jag inte kan förändra. När jag kan
acceptera de delarna så är det första steget taget till att även du kan
göra det. Efter en tid kanske det är just dom delarna av mig som du tycker
om, som gör mig till mig. Vi människor letar förbannat mycket efter oss
själva överallt utom i oss själva. Det ska åkas till Indien och mediteras,
det ska åkas till Hawaii och surfas, det ska fjamsas runt bland
bergsgorillor någonstans i Afrika eller varför inte bara fly från hela
skiten och dra till New York och skriva långa brev om vilken ooootrolig
insikt man kommit till?
Allt detta istället för att leta i sig själv där du sitter just nu. Visst
är kärleken vacker. Och den finns överallt. Love. Actually.