060810 : Long walk

Saratoga Springs är ett litet samhälle i staten New York som får en att
tänka på glada, svartvita filmbilder på amerikanska småstäder någon gång
under 50-, 60-talet. En bred huvudgata, som naturligtvis heter Broadway,
går genom det lilla samhället.
När jag går där kan jag nästan höra trummorna från den parad som troligen
går genom staden årligen.
Det är i allra högsta grad en levande småstad och jag känner ett sting av
bitterhet när jag tänker på hur småstäderna jag växte upp i sakta men
säkert utarmas för att nästan dö ut när industrier läggs ner, gruvor slås
igen etc.
Det är någon speciell lyckonerv som väcks till liv i mig när jag är i en
småstad som andas glädje och framtidstro. Den väcks definitivt till liv
när jag går runt här och tittar i affärer. Affärer som är helt och hållet
lokala.
Det är sorgligt att se hur snart alla småstäder ser exakt likadana ut med
exakt samma namn på affärerna, restaurangerna och hotellen. Blir glad när
jag inser att Saratoga Springs verkar vara ett undantag från denna regel.
Bor på ett motell som heter Community Court som verkar drivas och ägas av
familjen McGrath.
Rummen är helt okej förutom att det känns som att golvet består av fem
lager heltäckningsmattor vars bäst före-datum tyvärr har passerats. Det
känns som att hela havet stormar när jag går på golvet (utan att jag fått
lyckan av att festa mig till det stadiet).
På gångavstånd* från motellet ligger Saratoga Performing Arts Center och
det är kvällens konsert med Counting Crows och Goo Goo Dolls som (via
Greyhound-buss) fört mig hit.

*Vill understryka att jag med gångavstånd i detta sammanhang hänvisar till
vad som kan ses som lämpligt gångavstånd för svenskar (inte amerikaner).
De amerikaner som jag mötte och talade med på vägen dit var nästintill
chockade när jag frågade efter vägen till SPAA eftersom det verkade vara
extremt långt borta och att jag definitivt hade en long walk framför mig.
Jag började bli aningen orolig och undrade om jag missbedömt avståndet.
Innan jag hunnit bli riktigt orolig var jag visst framme. Det tog 35-40
minuter. Jag kan bara skratta högt åt hur enormt slöa det bilburna folket
i det här landet är. Måste även passa på att nämna att på promenaden till
konsertanläggningen såg jag inte mindre än två drive-in-bankomater...man
vill ju inte gärna behöva gå ur bilen för att ta ut pengar... Måste också
passa på att nämna att det till och med finns drive-in-begravningar i det
här landet.

Några dygn senare...

Counting Crows var helt fantastiskt bra! Adam Duritz gjorde ett enormt
intryck på mig både musikaliskt, konstnärligt och rent personligt.
Jag tror att vissa band finns enbart till för publiken. Goo Goo Dolls och
Mora Träsk är två såna band. Inget ont om något av dem. Jag var ett stort
fan av Mora Träsk när jag var liten. De ser till att publiken har en
trevlig stund men det kanske inte är något som man får gåshud av. Goo Goo
Dolls sångare har en fantastiskt bra röst men det räcker uppenbarligen
inte för att nå fram till mitt hjärta av sten. Kan väl helt enkelt erkänna
att det inte är min typ av musik även om jag hade en trevlig stund när jag
lyssnade.
För de allra bästa banden är det snarare så att publiken finns till för
bandet. För den här typen av band anpassar sig publiken efter bandet och
musiken utan att det känns vare sig krystat eller pretentiöst.
Counting Crows är ett sånt band. Jag är fascinerad över hur Adam Duritz
med kamrater lyckas hålla ihop en helhet bestående av musikalitet,
originalitet, konstnärlighet och publikkontakt. Den här konserten sällar
sig definitivt till topp 3 av mitt livs konsertögonblick och jag har
aldrig ens köpt en skiva med Counting Crows. Det kommer det dock bli
ändring på nu. Adam Duritz känns på vissa plan lika musikaliskt
uttrycksfull som Bob Dylan. Skillnaden är att Adam inte behöver vara
alltför svår, bitter och otrevlig för att nå fram. Han visar ändå med all
önskvärd tydlighet att han går sin egen väg och att om någon vill ställa
sig i vägen så är det fritt fram att försöka. Runt 15000 personer står
bakom honom och jublar så högt att jag måste hålla för öronen och mitt
sällskap gråter som ett barn och mitt musikaliska hjärta slår dubbelslag.
Har svårt att se vem som ställer sig i vägen för det. Counting Crows är så
fantastiskt mycket mer än Mr Jones.

På vägen hem är jag lycklig och fylld av känslor som jag vill dela med mig
av. Nu, några dagar senare, förstår jag att lyckan efter en bra konsert är
en färskvara med väldigt kort bäst före-datum. Just därför ska man se till
att uppleva musik live så ofta man bara kan. Jag vill till och med
uppmuntra att man ibland ska chansa och gå på konserter med band som man
inte hört innan. Är själv rätt dålig på det men jag har hittills aldrig
ångrat de få gånger som jag faktiskt spelat på osäkra kort. Det är ungefär
som att ha en spontan fest. Inga förväntningar och inga utdragna
förberedelser. Det blir oftast jäkligt kul även om det är lite skitigt i
hörnen. Dessutom brukar det inte bli så dyrt...

För övrigt så läser jag Carl-Johan Bergmans blogg på www.nyalt.se och får
därigenom en liten men välbehövlig dos av Sverige och Dalarna nu när jag
för första gången i livet inte får uppleva svensk sommar. Blev så glad
senast jag läste att jag skickade iväg ett långt mail till honom och
tackade för inspirerande läsning.

Hälsningar,
Tobias