070113 : Jazzhanden

Förra helgen var det 22 grader varmt i New York och man kunde gå i
t-shirt. Efter en av mitt livs bästa frukostar på Sarabeths på Madison
mellan 92nd och 93rd Street blev det en lång promenad. Hittade en liten
affär med födelsedagskort, allmänna hyllningskort, skojiga kort med
burleska skämt...ja, ni fattar. Den senaste tiden har jag varit lite extra
Sverige-kär och lite extra känslig i största allmänhet så när jag stod där
i affären och läste texterna på vissa kort så började det bubbla i ögonen
och jag sa "men för fan" till mig själv och slutade läsa på korten...tog
dock med dem till kassan, köpte dem, skrev mitt namn på dem och skickade
iväg dem till ett antal människor som snart kommer få dem om posten gör
det dom ska.

Har inte skrivit någon ny musik på rätt länge nu. Lyssnar dock otroligt
mycket på andras musik för tillfället. Satt häromkvällen och lyssnade på
när Willie Nelson sjöng "Always on my mind"...otroligt bra låt med en
otroligt bra artist (Willie alltså). Har också återupptäckt en del av
Cornelis låtar. Föreslår också att alla lyssnar på Counting Crows
live-skiva från Heineken Hall.

Såg Bob Dylan på Continental Arena i New Jersey för ett antal veckor
sedan. Bob var som vanligt surmulen och bjöd som vanligt inte på några
stora utsvävningar. Den stora överraskningen var mellan vissa låtar då han
viftade till med ena handen. Jag och mitt sällskap döpte gesten till
"jazzhanden" och något cyniska kom vi fram till att jazzhanden som viftade
till mellan vissa av låtarna troligen var en väl inövad koreografi som Bob
själv kommit på. Han tänkte kanske: "det räcker med lite jazzhand...mer
får dom inte. Eller förresten...jag presenterar bandet också...sen får det
räcka".
Att Bob Dylan inte är någon estradör som bjuder på en massa stora gester
visste jag i och för sig redan innan. Det som var den verkliga
överraskningen på den här konserten var att han lät ganska bra. Jag hörde
vissa av orden som han sjöng här och där och det hör inte till
vanligheterna på en Dylan-konsert (jag är faktiskt inte ironisk nu utan
detta är helt sant). Musiken var som vanligt hur tajt som helst förutom
när Bob lite här och där försökte sig på något tokigt som han inte är
kapabel till men jag tycker att det bara är charmigt och personligen tror
jag att det är det största ögonblicken av glädje för Bob själv när han
släpper loss och tycker att "nu ska jag sola lite och sen skiter jag i om
övriga i bandet fattar det...jag är en konstnär och jag gör som jag vill".
En Dylan-konsert lämnar mig aldrig oberörd. Varje gång känner jag hur min
hatkärlek får en ytterligare dimension. Efter vissa låtar funderar jag på
om Bob överhuvudtaget bryr sig om de tusentals människor som betalat dyra
pengar för att komma och lyssna...om publiken överhuvudtaget finns i hans
värld? Eller...är han medveten om hur svinigt han beter sig när han inte
ens kan uttala ett hörbart tack efter konserten. Eller...ska jag bara
hålla käften och acceptera att Bob är en levande legend och spelar i en
egen division där ord som tack tillhör forntidens amatörliga som han
lämnade för länge länge sen?
Jag brukar oftast bestämma mig för att Bob trots allt ger valuta för
pengarna eftersom jag uppenbarligen blir väldigt berörd...på flera nivåer.

Julen är över nu. Jag har just klätt av min gran och ska slänga ut den.
Det var en härlig julstämning här i min lilla lya. Nästan hela familjen
trängde in sig i min lägenhet och det var gemenskap med nära och kära för
hela slanten och det är för mig det stora syftet med julen.

Nu ska jag ta en promenad till the Vinegar factory på 91st mellan 1st och
2nd Avenue och köpa en bit tryffelost. Om du tycker om ost och tryffel så
är tryffelost inte helt oväntat en bra kombination. I Sverige säljs utsökt
tryffel-pecorino om du vill testa. Jag föredrar den som är hyfsat mjuk och
färsk men ibland så är även den hårda och lagrade varianten en
smaksensation. Testa och njut.

Kärlek,
Tobias